Imam Baqir – Grundaren till den stora kunskapsrörelsen

Det fanns tre anledningar som ledde till att Imamerna innan Imam Baqir inte kunde visa, lära ut och utöka islams djupa dimensioner inom olika kunskapsområden. Dessa var:

1. Den politiska miljön: Massiv negativ propaganda mot Profetens hushåll var en stor anledning till att folk kunde hållas i okunskap och ignorans och inte lära känna Imamernas status. Det gick så långt att Muawiya beordrade att man skulle förbanna och svära åt de Troendes ledare Ali (fvmh) på alla predikstolar i alla moskéer runt om i den muslimska världen. Den massiva propagandan gick så långt att folk utanför Kufa, Irak, inte visste om att Imam Ali bad! Förutom detta kan man lägga till att alla relationer till denna familj var under stark kontroll av de styrande. Imamernas anhängare blev antingen fängslade, torterade eller mördade. Pga. detta kunde inte Imamerna lära ut de olika dimensionerna av islam.

2. Böcker och hadither förbjöds: Efter Profetens död, tog kaliferna tillfälle i akt och förbjöd hadither från att skrivas ner och dokumenteras samt förbjöd samtliga följeslagare att återberätta hadither. Anledningen som gavs var att man ville ”skydda Koranen från att blandas eller tas fel med hadither”. Om man bröt mot detta förbud straffades man. Den andra kalifen Umar brände t.o.m. de böcker som innehöll hadither. Dessa förbud gjorde det extremt svårt för Imamerna att berätta om Profetens sunna, tills Umar ibn Abd al-Aziz tog bort detta förbud och man återigen kunde börja skriva ner hadither. Imam Baqir tog vara på denna tid till det fullaste för att återuppväcka sin förfaders sunna.

3. Människors okunskap: Många visste inte om dessa Imamer och deras enastående personligheter eller så var de okunniga. Imam Ali bad folket under sin tid att fråga honom vad de ville: ”Fråga mig om vad ni vill, fråga mig innan ni mister mig.” Sa’d ibn Abi Waqqas lär ha frågat Imamen med syfte att göra narr av honom: ”Säg mig hur mycket hår jag har i mitt skägg.”

Under Imam Baqirs tid var den politiska miljön något annat, och folk var friare, hadither fick skrivas ner och Bani Umayya var upptagna med att utöka sitt territorium och därav lättade på det politiska trycket mot folket. Imam Baqir tog vara på denna gyllene tid och bildade dåtidens största kunskapsrörelse som någonsin skådats i den muslimska världen. Den kunskap som producerades av Imam Baqir såsom teologi, Koranuttolkning, fiqh, jurisprudens och allt som hade med ḥarām och ḥalāl att göra, kunde inte skådas bland någon av Imam Hasan eller Imam Husseins ättlingar. Många studenter och vetenskapsmän kom från hela den muslimska världen för att få användning för Imamens kunskap och lära sig från den bäste. Hans studenter kom att bli kända lärda själva, studenter såsom Jabir ibn Yazid, Kisan Sajastani, Ibn Mubarak, Zuhri, Hisham ibn Hakam, Hisham ibn Salim, Abu Hanifa och Malik ibn Anas för att nämna några. Förutom Imam Baqirs anhängare (Shia) fanns det många från den sunnitiska gruppen som också blev hans studenter, personer som Tabari, Baghdadi, Abu Na’im Isfahani och Zamakhshari. Dessa studenter och lärda brukade också referera till Imamen i sina böcker på detta sätt: ”…säger Muhammed ibn Ali” eller ”…säger Muhammed Baqir”. Detta gjordes för att bekräfta sin källa eller så var det något man gjorde för att bestyrka sin källas auktoritet.