Han är shiiternas femte Imam, och hans välsignade namn är Muhammed. Hans titel (det han kallades för) var Baqir eller Baqir al-‘Ulum pga. att han öppnade och förtydligade olika problem inom olika kunskapsområden och löste många av dess gåtor.[1] Andra titlar som ”Den Tacksamme”,[2] ”Den Tålmodige”[3] och ”Vägledaren”[4] har också nämnts. Dessa titlar är en del av hans personlighet och attribut som denna Imam besatt. Hans Kunya eller smeknamn var Abu Jafar.

Hans mor var Fatimah, Imam Hassan Mujtabas (fvmh) dotter. Från hans mors sida, går han tillbaka till den andra Imamen Hassan (fvmh) och från hans fars sida går han tillbaka till den tredje Imamen Hussein (fvmh). Hans far var Imam Zayn al-‘Abidin,[5] Ali ibn Hussein, mer känd som Imam Sajjad.[6]

Imam Baqirs födelsedag inträffade en fredag, den tredje Safar,[7] år 57 A.H.[8] Han var fyra år gammal när han följde med sin far och sin farfar, Imam Hussein till tragedin i Karbala.[9]

Imam Baqirs Imamah, ledarskap, började från år 95[10] A.H. som var då hans far, Imam Sajjad, gick bort, och sträckte sig fram till år 114[11] A.H. Hans ledarskap varade i ca. 19 år och några månader.

Under Imam Baqir och hans son Imam Jafar Sadiqs[12] (fvmh) ledarskap hände mycket runt om kring den muslimska världen (både politiskt och intellektuellt). Den umayyadiska familjen som härskade över hela den muslimska världen blev besegrade av den abbasidiska familjen. Stora politiska tvister och militära ledare som Abu Salamah Khilal och Abu Muslim Khurasani och andra nämns i historien. Översättningar av stora filosofiska verk till arabiska och olika teologiska bråk sker under denna tid. Stora sufi-sheikher och asketer börjar visa sig under denna tid samt olika personer knytna till det abbasidiska kalifatet.

Domare, teologer och lärda, som hungrade för befattningar, titlar, pengar och makt, dömde och gav ut tolkningar och utslag efter kalifernas smak. Fiqh (muslimsk rättsvetenskap), dom, trosfrågor, teologi och moral och etik anpassades till kalifernas smak. Korantolkningar, speciellt när det gällde ämnet ledarskap, fick många följeslagare och förändrade folks syn till en mer positiv syn när det gäller Alis (fvmh) familjs rättmätiga rätt till ledarskapet av den muslimska världen efter Ashura[13] och tragedin i Karbala. Efter Karbala avslöjades Umayyadernas riktiga ansikte, deras hunger för värdslig makt och rikedom samt deras förtryck. Deras fabrikerade hadither[14] och deras medvetna agenda att ta bort Profetens hadither från folks medvetenhet avslöjades.

Vissa fabrikerade hadither för att gynna makthavarna eller tvärtom missgynna dem.

Dessa faktorer som nämns var farliga element som religionens (islam) beskyddare var tvungna att stå och kämpa emot.

Imam Baqir (fvmh) och hans son Imam Sadiq (fvmh) tog, i dessa dagar av politisk oro, tillfället i akt för att sprida den rena muslimska läran. Och på så sätt bildade de det “shiitiska universitetet” och de muslimska kunskapsämnena.

Dessa två Imamer, och efteråt deras studenter, var de rättmätiga arvtagarna och beskyddarna av Profetens lära, heder och dess rättvisa. De samlade Profetens (fvmh & hf) fiqh, rättsvetenskap, lärde ut den och spred den.

Imam Muhammed Baqirs (fvmh) kunskap var så stor och känd att han blev centrum för de stora vetenskapsmännen, experter inom hadith-kunskap, poeter och juridiker.

I Imam Baqirs (fvmh) universitet lärdes kunskap och dygd ut till folket.

Imam Baqir var förvaltaren av Profetens (fvmh & hf), Alis, sin fars och sin farfars allmosor, Sadaqat. Dessa allmosor delade han ut till Bani Hashim[15], de fattiga, de utblottade och de behövande. Och han tog på sig ansvaret för deras ekonomiska välfärd.

Imam Baqir var lovvärd för sina karaktäristiska dygder och attribut och var prisad för sin fina personlighet. Hans kläder var alltid fina, rena och som nya. Han gick och rörde sig med värdighet. Man brukade fråga Imam Baqir (fvmh): “Din förfader (Imam Ali) tog alltid på sig gamla och billiga kläder, varför tar du på dig dyra kläder?” Han svarade: “På min förfaders tid krävdes sådana kläder, eftersom de fattiga och utblottade var många. Om jag tar på mig sådana kläder, i min tid med denna intellektuella revolution, kan jag inte försvara och ära islam.”[16]

Den femte Imamen var mycket populär och älskad bland de troende och han i sin tur var mycket kärleksfull till sina vänner. Han skakade alltid hand med alla sina följeslagare och studenter och han uppmuntrade andra att göra lika så.

I sina tal brukade han säga: “Att skaka hand tar bort inre vrede och fäller (tar bort) synd från båda två håll[17] precis som löven på ett träd under hösten.”

Imam Baqir var mycket nogrann att respektera muslimsk etikett när det gällde att ge allmosor, hjälpa de fattiga och de behövande, att medverka i de troendes begravningsceremonier och besöka sjuka och andra muslimska etiketter. Han ville medvetet återuppväcka eller hålla vid liv sin förfaders (Profeten Muhammed) sunna, traditioner, seder och bruk mellan folket och i samhället som stort samt lära ut den bästa moralen.

Under varma dagar brukade han gå ut till sina jordbruk och dadelträd för att ta hand om dem. Och tillsammans med andra jordbrukare och bönder började han att plöja marken och göra den redo för odling. Det han skördade från jordbruket, som kom från hans kraftfulla strävan, skänkte han iväg för Guds skull.

På morgonen brukade han gå till sin förfaders, Profetens (fvmh & hf) moske för att be den obligatoriska morgonbönen. Efter denna plikt, brukade folk samlas runtomkring honom för att utnyttja och använda hans upplysande kunskap.

I ungefär tjugo år hade Muawiya och hans regering i Levanten och andra områden i den muslimska världen gjort sitt allra bästa för att förvanska islams sanning, antingen med tvång, pengar eller lögn samt med att “köpa” till sig s.k. lärda inom religionen, som var mer än villiga att sälja ut sig själva. Detta tvingade Imam Sajjad[18] (fvmh) och hans son Imam Muhammed Baqir (fvmh), speciellt efter tragedin i Karbala och alla exempellösa förtryck som aldrig tidigare förekommit från Abu Sufyans familj, att rätta till muslimernas tro och sanningen om Ahl al-Bayt, speciellt om ledarskapets roll inom islam, som endast borde förtjänas av den syndfria Imamen (ledaren). Islamisk lag, jurisprudens och rättsvetenskap nådde en sådan höjd att Imam Muhammed Baqirs son, Jafar Sadiq (fvmh) kunde grunda ett universitet med fyra tusen studenter. Hadith-vetenskapen och andra kunskapsområden inom islam kunde med dessa studenter spridas långa vägar runt och omkring den muslimska världen.

Imam Sajjad (fvmh) spred Ahl al-Bayts kunskap och sanning via du’a, åkallelser, och genom att påminna om Umayyadernas förtryck och att påbjuda det goda och förbjuda det onda. Imam Baqir (fvmh) spred kunskapen och sanningen via studie-, kunskaps – och föreläsnings-cirklar. Via dessa vägar rättade man till och upplyste folket om religionens innersta sanningar.

Profeten Muhammed (fvmh & hf), som var vägledd av den gudomliga uppenbarelsen, berättade i en hadith om sina barns och Ahl al-Bayts framtida plikter och deras roll att förkunna sanningen om islam. Hadithen säger:

“En dag kom Jabir ibn Abdullah,[19] som hade mist sin syn (blivit blind), till Imam Sajjads närvaro. Han hörde ett barns röst och frågade: ”Vem är du?” Barnet sa: ”Jag är Muhammed ibn Ali ibn Hussein.” Jabir sa: ”Kom närmare.” Sedan tog [Jabir] barnets hand och började kyssa den och sa: ”En dag var jag i din förfaders, Guds Profet, närvaro.” Han sa: ”Kanske kommer du att vara vid liv och se en av mina ättlingar vid namn Muhammed ibn Ali ibn Hussein. Sänd min Salam till honom och säg till honom: ’Må Gud ge dig visdomens ljus. Sprid [med denna visdom] kunskap och religionen (islam).’””

Denna Jabir ibn Abdullah var den förste att besöka Imam Husseins grav, samma år som Husseins martyrskap inträffade, tillsammans med ’Atiya, som också var en känd lärd och from koranuttolkare. Detta besök inträffade på den fyrtionde[20] dagen efter Husseins martyrskap. Han nådde Karbala den fyrtionde dagen och där tog han sig ett rituellt bad. Efter badet gick han, samtidigt som ’Atiya höll hans hand eftersom han var blind, till Sayyid al-Shuhada[21] Husseins grav och visade sin djupa kärlek och vördnad till honom.

Den femte Imamen spenderade hela sitt liv i uppror och revolt (mot det styrande etablissemanget) genom att sprida kunskap om islam och lära ut om Koranens sanningar och Profetens (fvmh & hf) hadither. Imam Baqir, frid vare med honom, var källan till visdomens ljus och gudomlig lag. Hans namn är sammanknytet till tiotals och hundratals hadither med visdomsfulla påminnelser och berättelser. Dessa utsagor och berättelser, vars tidsrymd varade i 19 år, hade som mål att vägleda och råda sina följeslagare, studenter och vetenskapsmän.

Enligt en historisk källa fanns det ingenstans att skåda [under den tiden] där en samling av vetenskapsmän och kända lärda och experter, var mer ödmjuka i någons närvaro än vid Muhammed ibn Alis (fvmh) närvaro.

Under de Troendes befälhavare[22] Alis (fvmh) tid, hade kunskapsnivån och dess status inte nått den höjd så som den borde hos folket. Under denna tid hade inte folket nått till denna insikt om kunskap och förutom en mycket liten grupp, kände majoriteten inte till Alis värde, detta hav av kunskap. Det var inte utan anledning att de Frommas ledare Ali, under många omständigheter sa:

«سلوني قبل أن تفقدوني»

“Fråga mig innan ni mister mig.”

Och han brukade också säga:

“Jag är mer bekant med vägarna till himlen än med vägarna till jorden.”

Men var är den som känner till värdet av en juvel eller en ädelsten vid namn av Ali? Men med tiden och speciellt under Imam Muhammed Baqirs tid började folket känna till värdet och njuta av Ahl al-Bayts djupa kunskap. Sakta började folk, som en som har varit törstig och berövad på vatten under flera år, eller inte vetat om värdet, att använda Imam Baqirs djupa kunskap och visa sin underkastelse och hängivenhet till Imamens höga status inom kunskap. Enligt en av historikerna:

“Efter de olika slagen, krigsfälten och expansionerna blev muslimerna uppmärksammade om värdet av kunskap och civilisation.”

Imam Muhammed Baqir hade inte möjligheten att göra en väpnad revolt mot den styrande umayyadiska makthavaren, p.g.a. den härskande rädslan och fruktan som rådde samt p.g.a. för få följeslagare. Dessa faktorer ledde till att han valde att koncentrera all sin energi på att sprida den rätta tolkningen av islam och de olika kunskapsområdena. Hans kamp och motstånd mot den styrande makten blev via kunskap och andlighet. Islamisk rättsvetenskap eller jurisprudens hade under Imamens tid fortfarande inte nått sin högsta nivå, p.g.a. detta spenderade han sin tid åt denna kunskap och dess fullkomlighet. Imamens personlighet och karaktär samt hans aktiviteter, som hade olika dimensioner och som spreds till olika gränser (inom den muslimska världen), var skadlig för den härskande umayyadiska makthavaren och p.g.a. detta blev han målet för otaliga trakasserier. Men Imamens uppmärksamhet blev aldrig distraherad från målet som var att skapa motstånd mot den härskande makthavaren. Hans broder, Zayd ibn Ali ibn Hussein, som gjorde väpnad revolt mot Umayyaderna, stödde Imam Muhammed Baqirs tillvägagångssätt. Det finns historiska belägg på att Imamen, som var den muslimska ideologins beskyddare och spridare av dess civilisation, kultur, moral, filosofi, Koranens världssyn, islamisk juridik och lärare till framstående studenter som Abu Hanifa, också stödde sin broder Zayd ibn Alis väpnade revolution. Han lär ha sagt: “Å Gud, stärk min rygg med Zayd.”

Det sägs också att Zayd en dag kom till Imam Muhammed Baqir. Då han fick syn på Zayd läste han denna vers från Koranen: “Troende! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen.“[23]

Och sedan sa han: “Jag svär vid Allah att du, Å Zayd, är ett praktiskt exempel av denna vers“.

Vi vet att Imam Muhammed Baqirs (fvmh) bror, Zayd, som var under starkt inflytande från Imamerna, gjorde sin väpnade revolt för religion och rättvisa. Zayd gjorde sin revolt mot Hisham ibn ’Abd al-Malik år 120 eller 122 AH[24] som var under Imam Jafar Sadiqs (fvmh) imamah eller ledarskap. Han blev mördad av Umayyaderna på ett fegt vis. Zayds kropp kom att hängas under flera år (4 år) och sedan brände man hans kropp.

Historien vittnar till att Zayds uppror inte må ha nått sitt mål i dess yttre och samma sak med andra uppror som skedde under denna period. Men dessa uppror ledde till en martyrdomskultur bland shiiterna mot de styrande dynastierna. Denna kultur som fått shiiterna blod att koka mot allt förtryck har fortsatt fram till våra dagar.

Imamerna Baqir och Jafar (fvmd) må i dess yttre inte ha medverkat i dessa uppror, eftersom de inte såg det vara passande och fruktsamt för deras tid, men de medverkade och gav sitt samtycke i folks vrede och syn på de styrande, de medverkade i att sprida den rena läran och de olika kunskapsområdena inom islam, och detta ansågs vara ett annat sätt att göra uppror mot de styrande.

Under denna tid var Umayyaderna i en hård kamp mot Abbasiderna, och detta var en gyllene tillfälle för Imam Baqir och hans son att fortsätta den intellektuella kampen och “rätta till” muslimernas tankar. Detta ansågs vara en mycket viktig plikt.

De styrande såg Imamen som en allvarlig fiende mot deras styrelseskick och satte därför Imamen antingen i husarrest, fängelse, torterade honom osv. För att belysa detta mer ger vi ett exempel från historien. Under ett visst år vallfärdade Hisham ibn ’Abd al-Mālik, dåtidens kalif, till Hajj. Samma år deltog Imam Baqir och hans son Jafar också i Hajj. Imam Jafar lär ha talat om dygderna av den rättmätige Imamen, ledaren, av samhället och att dessa rättmätiga ledarna var han och hans far, att folk bör lyssna på dem och inte andra, att folk bör ge sin trohetsed, Bay’a, till dem och inte andra. Och att samhällets lycksalighet ligger i att följa den rättmätige ledaren och inte andra. Detta tal i årets viktigaste höjdpunkt, då alla samlas från runt om i världen och framför de styrandes ögon och öron, ansågs mycket allvarligt. Detta tal nådde Hisham, som ansåg att tillfället att göra något åt detta tal inte var under Hajj. Men så fort han nådde Damaskus, skickade han bud till sin guvernör i Medina att skicka Imam Baqir och hans son Jafar till honom. Imam Jafar Sadiq berättar:

“När vi nådde Damaskus, efter den fjärde dagen, ville de ha våran närvaro i kalifens palats. När vi anlände såg vi att Hisham satt på sin tron,och framför honom var det två rader av fullt beväpnade soldater. Han hade också beordrat att man skulle sätta upp pilbågstavlor som vissa var upptagna med att tävla på. Hisham ville att min far (Imam Baqir) också skulle delta. Min far sa: ”Jag har blivit gammal, var så god och ursäkta mig från detta.” Hisham svor vid Gud och sa: ”Jag svär vid Gud att jag inte kommer att ursäkta dig från detta.” Sedan sa han till en från Umayyaderna: ”Ge honom pil och pilbåge så att han också kan delta i tävlingen.” Min far sköt den första pilen och den sattes direkt i mål på pilbågstavlan, han tog ut en annan pil och den sattes också i fullträff och skar upp den förste pilen itu. När Hisham såg detta blev han arg och sa: ”Mycket bra Abu Jafar du är den bäste pilbågsskytten bland araberna och icke-araberna. Varför sa du att du inte klarade av detta? Vem har lärt dig skjuta på detta sätt?” Min far sa: ”Du vet att denna sport är populär bland Medinaborna. Jag brukade träna denna sport när jag var yngre.”

Hisham började att prata om det muslimska “ledarskapet”, Imamah, med Imam Baqir, och hur en ledare bör vara och hur han bör leda samhället. Eftersom han inte hade dessa dygder blev han arg och frustrerad och vissa historieskribenter skriver att Imam Baqir sattes i fängelse i Damaskus. När Hisham fick höra att dem fängslade har blivit Imamens följeslagare och att Imam Baqir är mycket omtyckt, beordrade Hisham att han skulle sättas fri och snabbt transporteras till Medina. Innan Imam Baqir och Jafar transporterades till Medina sändes ett bud med negativ propaganda om dessa två personer till samtliga städer, under vägen till Medina, så att folk inte skulle kontakta dem och bli influerade av deras tal.

Det är intressant att notera att Imam Baqir i sitt testamente ber sin son att bilda en plats för sorgeceremonin för Imam Hussein, under tio år i Mina, under Hajj-perioden, då alla samlas för att kasta stenar mot pelarna som symboliserar Satan, och att dessa pengar bör komma från hans ägodelar. Platsen som Imam Baqir har valt har stor politisk betydelse. Enligt Allamah Amini gjordes detta för att rädda muslimerna från att gå vilse och att ge dem information om de rättmätiga ledarna efter Guds profet.

[1] Med andra ord: Han löste stora vetenskapliga problem och dess gåtor.

[2] Shakūr.

[3] Sābir.

[4] Hādī.

[5] Detta ord betyder ‘De Troendes Prydnad’.

[6] Detta ord betyder ‘Den som Nedfaller mycket (inför Allah)’.

[7] Den andra månaden i den muslimska kalendern.

[8] A.H. står för ”Anno Hegirae” (efter al–Hijra (Utvandringen)) som inträffade år 622. Imam Baqir föddes år 679.

[9] Idag är Karbala en stad i södra Irak och en helig plats och vallfärdsort för världens shiiter pga. Imam Husseins martyrskap där samt hans mausoleum.

[10] År 717.

[11] År 736.

[12] Sadiq betyder ‘Den Sanningsenlige’.

[13] ‘Den Tionde’. Hänvisar till den tionde i månaden Muḥarram som Imam Hussein och hans följeslagare och många i hans familj blev martyrer.

[14] Utlåtande eller tal från Profeten Muhammed (fvmh & hf).

[15] Profeten Muhammeds klan och familj, de s.k. Hashimiterna, Hashims ättlingar.

[16] Med andra ord, pga. hans yttre kommer han inte att tas på allvar i dessa intellektuella cirklar, då mentaliteten i hans tid hade ändrats markant från Imam ’Alīs tid.

[17] Från de två personerna som skakar hand.

[18] Sajjad betyder “Den som faller mycket i tillbedjan” och är en av den fjärde Imamens (Ali ibn Hussein) titlar.

[19] Han var en av de mer kända följeslagarna till Profeten Muhammed (fvmh & hf) och som levde fram till den femte Imamens tid.

[20] Arbain betyder den fyrtionde och indikerar att fyrtio dagar har passerat. Idag är detta ord sammanknytet med Imam Hussein och vallfärden till hans grav i Karbala från olika håll runtom i världen. Arbain är idag världens största folksamling på en och samma plats som världen någonsin har skådat. Mellan 20-25 miljoner människor samlas årligen för denna vallfärd och detta gör den till den allra största folksamlingen i världshistorien. Denna vallfärd kan ta flera dagar eller veckor beroende på var man börjar sin vallfärd. Anledningen till att det tar så lång tid är att folk föredrar att gå till hans grav från olika städer i Irak.

[21] Martyrernas ledare.

[22] Amīr al-Mu’minin.

[23] Kapitel 4, al-Nisa, vers 135.

26. AH. står för ”Anno Hegirae” (Efter Hijra, som betyder ”Utvandringen”) och är de året som den muslimska kalendern börjar. År 120 sammanfaller med år 738 e. Kr. och år 122 blir 740 e. Kr.