Andlig uppfostran enligt Imam Baqi (fvmh)

Uppfostran har många dimensioner, som exempelvis fysisk, intellektuell, känslomässig, samhällsmässig och moralisk uppfostran. Den viktigaste dimensionen av uppfostran enligt islam är den andliga aspekten. Denna dimension av uppfostran, som så småningom tar en närmare Gud, har betonats av Imamerna. Denna aspekt är målet för alla andra aspekter av  uppfostran. Imamerna använde sig av två viktiga tillvägagångssätt för denna andliga uppfostran, du’a och dhikr, åkallelse/bön och åminnelse av Gud. Låt oss nämna dhikr först, och dhikr är åminnelse av Gud som kommer från hjärtat och som uttrycks i vissa specifika ord. Imam Sadiq säger:

“Min far åmindes Gud mycket. Jag gick med honom och jag såg att han gjorde dhikr, jag åt med honom och jag såg att han gjorde dhikr, folk pratade med honom och han gjorde dhikr. Jag såg att hans mun ständigt var i rörelse och sa: ”Det finns ingen gud, förutom Gud. Min far brukade samla oss och rekommendera oss att göra dhikr (påminnelse), åminnas Gud. Han rekommenderade dem av oss som kunde läsa Koranen att läsa Koranen och dem andra som inte kunde [läsa Koranen] att göra dhikr (påminnelse).”

Denna hadith (berättelse) visar att Imam Baqir (fvmh) själv praktiserade det han lärde ut och först och främst själv handlade efter det han lärde ut. Denna hadith visar också att man inte bör låta barnen vara för sig själva helt och hållet, utan man bör ta tillfället i akt och med ett kalkylerat schema påminna och göra barnen aktiva med att göra dhikr utan att ta ifrån dem deras frihet.

Låt oss nu nämna du’a som har en stor påverkan på människans psyke och liv. Imam Sadiq har sagt: “Varje gång någonting gjorde min far ledsen, brukade han samla alla familjemedlemmar och läsa du’a, och de svarade med att säga: ”Amin.””[1]  En annan hadith säger:

“Varje gång Imam Baqir skulle resa någonstans, brukade han samla alla familjemedlemmar och göra du’a. Han sa: ”Å Gud, bevara och skydda mig, min familj, min egendom och mina barn. Jag har anförtrott alla dem till Dig. Å Gud, bevara mig och min hälsa. Å Gud, ge oss en plats bredvid Dig (i Din närhet) och ta inte Din välsignelse och förlåtelse ifrån oss.””

Från dessa två hadith (berättelser) kan vi se att Imam Baqir indirekt uppmärksammar sina barn till att be, göra du’a (åkalla) och dhikr (påminnelse) genom att själv göra det ständigt. Detta var också en påminnelse för sina barn att så fort en svårighet dyker upp, så bör man förtrösta sig på Gud och anropa Honom för hjälp.

[1] Ᾱmin betyder “Må så ske.”