Dyrkan och simpelhet

En av Imam Baqirs dygder och attribut var att han tillbad och dyrkade[1] Gud mycket samt att han inte hade någon lust för det världsliga.[2] Det har skrivits att han brukade be 150 enheter på ett dygn. Pga. att han också blev känd för sina långa Sujud,[3] har vissa[4] skrivit att titeln Baqir beror på att hans Sujud varade så långt att hans panna blev “klyven”.

Ett annat tecken på hans fromhet var att han ständigt gjorde dhikr, påminnelse av Gud. Hans son Imam Sadiq säger: “Min far gjorde ständigt dhikr. När jag promenerade med honom gjorde han dhikr, och när jag åt mat med honom gjorde han dhikr.”

Imam Baqir hade ingen lust till det världsliga och dedikerade hela sitt liv åt Gud, och han brukade också rekommendera simpelhet och fromhet, taqwa, till sina anhängare. Han sa en gång till en av sina anhängare vid namn Jabir ibn Ju’fi: “Å Jabir, den som har religion utan Guds prydnad i hjärtat, kommer att vara upptagen med allting förutom Gud. Å Jabir, vad är denna värld? Och vad kan den vara? Är den något annat än något som man rider på? Eller ett klädesplagg som du bär på? De troende sätter inte sina förhoppningar på att de kommer att stanna i denna värld, och de känner sig inte säkra för nästa värld, och det de får höra av det onda, har inte lett till att de blivit döva från att åminna dem själva om Gud, och det vackra de ser från världen har inte gjort dem blinda från [att se] Guds ljus. Dessa är de fromma och de Gudsfruktiga”.

[1] Andlig dyrkan såsom bön och fasta och att erinra sig om Gud etc.

[2] Inte så som vissa sufier som inte hade något arbete och var en belastning på folket, snarare arbetade Imamen hårt för sitt levebröd men var inte “fängslad” till det världsliga.

[3] Den ställningen i bönen där muslimen har sin panna placerad mot marken.

[4] Sabt ibn Jawzi.