Imam Baqir och “lärda” som stöddes av kaliferna

Zurara ibn A’yan berättar:

“Jag och Imam Baqir deltog i en begravningsceremoni. Då vi höll på att gå bakom den avlidnes kropp, höll en kvinna på att gråta högljutt. En av de stora lärda från Umayyaderna deltog också i ceremonin vid namn ’Ata ibn Abi Ribah. Han sa åt kvinnan att om hon ej slutade att gråta så skulle han lämna ceremonin. Kvinnan slutade inte att gråta och ’Ata gick därifrån. Jag sa till Imam Baqir att ’Ata hade lämnat ceremonin pga. att kvinnan gråtit högljutt. Imam Baqir svarade att vi borde fortsätta med ceremonin till slutet, eftersom vi har deltagit i denna avlidne broders ceremoni för att få belöning från Gud och att observera hans rätt över oss.”

’Ata bin Abi Ribah var en mörkhyad, plattnäsad och enögd lärd stöttad av Umayyaderna. Han var den enda som fick och hade tillstånd att ge fatwa, domar. Den abbasidiske kalifen Mansūr träffade den kände lärde Malik ibn Anas en gång i Mecka. Han bad honom att skriva en bok så att han kunde samla alla muslimer runt en shari’a, lag. Men det fanns ett villkor och det var att Ali ibn Abi Talib inte skulle nämnas i denna bok. Malik ibn Anas skrev sin bok al–Muwatta med dessa villkor. Han samlade hadither från olika följeslagare som sammanlagt blev 1720 hadither; 150 hadither från Abdullah ibn Umar , 115 hadither från Ibn Shahab az-Zuhri, 40 hadither från Aisha, 50 hadither från Abu Hurayra och 15 hadither från Ali ibn Abi Talib och ingenting från Imam Hasan och Hussein samt Fatima Zahra.