Imam Baqirs moral och etik

I Medina levde en man från Sham, Levanten, som brukade alltid gå till Imam Baqirs hus och säga:

“Det finns ingen på denna jord som jag hatar mer och har mer fiendskap mot än du och din familj. Jag tror att min fiendskap gentemot dig är det som Gud, Profeten och Amir al-Mu’minin kräver från mig och blir nöjda över mig för.”

Imam Baqir behandlade honom väl och hade stort tålamod med honom och pratade i mjuka ordalag med honom. När denna person blev sjuk och såg döden framför sig bad han i sitt testamente att han önskade att Imam Baqir skulle leda bönen över hans lik. Vid midnatt såg hans familj honom död, och en av hans släktingar gick efter Imam Baqir. Han hittade honom i moskén efter morgonbönen och sa till honom att han hade dött. Imamen svarade: ”Han är inte död ännu, ha inte bråttom, gå hem och vänta tills jag kommer.”

Imam Baqir gjorde wudhu, tvagning, och började be en bön på två enheter, sedan gick han ner på Sujud och var i denna ställning tills solen gick upp. Sedan gick han till denna person från Levanten och satte sig bredvid hans säng. Han kallade på honom och han svarade, han hjälpte honom att sitta upp med ryggen mot väggen och gav honom en kall dryck. Sedan bad han hans släktingar att hämta kalla maträtter och själv gick han hem.  Den personen blev så småningom bättre och gick till Imam Baqirs hus och sa: “Jag vittnar om att du är Guds bevis över folket.“