Imam Baqirs brev till Sa’d al-Khayr

”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn,

Jag anbefaller dig till Gudsfruktan, därför att däri ligger hälsa ifrån förintelse och nytta när döden nalkas. Det är genom Gudsfruktan som Gud skyddar Sin tjänare ifrån det som dennes intellekt inte förstår, och det är genom Gudsfruktan som Gud tar bort blindheten och okunskapen ifrån Sin tjänare. Det är genom Gudsfruktan som Noa och alla ombord hans skepp, och Salih och hans medföljare blev räddade. Och det är med de tålmodigas Gudsfruktan som de shiitiska grupperna har fått räddning ifrån farorna. Och för dem finns det bröder från samma religion (riktning, shia) som besitter dessa dygder.”

Andlig uppfostran enligt Imam Baqi (fvmh)

Uppfostran har många dimensioner, som exempelvis fysisk, intellektuell, känslomässig, samhällsmässig och moralisk uppfostran. Den viktigaste dimensionen av uppfostran enligt islam är den andliga aspekten. Denna dimension av uppfostran, som så småningom tar en närmare Gud, har betonats av Imamerna. Denna aspekt är målet för alla andra aspekter av  uppfostran. Imamerna använde sig av två viktiga tillvägagångssätt för denna andliga uppfostran, du’a och dhikr, åkallelse/bön och åminnelse av Gud. Låt oss nämna dhikr först, och dhikr är åminnelse av Gud som kommer från hjärtat och som uttrycks i vissa specifika ord. Imam Sadiq säger:

 

Min far åmindes Gud mycket. Jag gick med honom och jag såg att han gjorde dhikr, jag åt med honom och jag såg att han gjorde dhikr, folk pratade med honom och han gjorde dhikr. Jag såg att hans mun ständigt var i rörelse och sa: ”Det finns ingen gud, förutom Gud. Min far brukade samla oss och rekommendera oss att göra dhikr (påminnelse), åminnas Gud. Han rekommenderade dem av oss som kunde läsa Koranen att läsa Koranen och dem andra som inte kunde [läsa Koranen] att göra dhikr (påminnelse).

 

Denna hadith (berättelse) visar att Imam Baqir (fvmh) själv praktiserade det han lärde ut och först och främst själv handlade efter det han lärde ut. Denna hadith visar också att man inte bör låta barnen vara för sig själva helt och hållet, utan man bör ta tillfället i akt och med ett kalkylerat schema påminna och göra barnen aktiva med att göra dhikr utan att ta ifrån dem deras frihet.

 

Låt oss nu nämna du’a som har en stor påverkan på människans psyke och liv. Imam Sadiq har sagt: ”Varje gång någonting gjorde min far ledsen, brukade han samla alla familjemedlemmar och läsa du’a, och de svarade med att säga: ”Amin.””[1]  En annan hadith säger:

 

Varje gång Imam Baqir skulle resa någonstans, brukade han samla alla familjemedlemmar och göra du’a. Han sa: ”Å Gud, bevara och skydda mig, min familj, min egendom och mina barn. Jag har anförtrott alla dem till Dig. Å Gud, bevara mig och min hälsa. Å Gud, ge oss en plats bredvid Dig (i Din närhet) och ta inte Din välsignelse och förlåtelse ifrån oss.””

 

Från dessa två hadith (berättelser) kan vi se att Imam Baqir indirekt uppmärksammar sina barn till att be, göra du’a (åkalla) och dhikr (påminnelse) genom att själv göra det ständigt. Detta var också en påminnelse för sina barn att så fort en svårighet dyker upp, så bör man förtrösta sig på Gud och anropa Honom för hjälp.

 

[1] Ᾱmin betyder ”Må så ske.”

Imam Baqir och att ge allmosa till de fattiga

Imam Sadiq berättar: ”Jag såg att min far hade delat ut 8000 dirham till Medinaborna i allmosa.

 

Jag brukade alltid sprida ut lakan och täcke för min far och vänta på att han skulle gå dit och lägga sig. Efter att han hade lagt sig, gick jag iväg för att lägga mig själv. Men en natt kom inte min far i tid och jag sökte efter honom i moskén. Under en tid då folk brukar sova, såg jag honom i nedfallande ställning och ingen annan än han fanns i moskén.

Imam Baqir (fvmh) och barn

Att prisa och uppmuntra sitt barn

Att prisa och uppmuntra sitt barn i sin plats leder till att barnet gör om den handlingen och känner att denne kan klara av saker och ting. Speciellt om prisandet sker i rätt tid och plats som exempelvis framför andra. Tahiri som var en av Imam Baqirs följeslagare berättar:

 

Jag satt en gång med Imam Baqir, då hans son Jafar kom in. Imam Baqir sa: ”Han är Guds bästa skapelse.””

 

Det bör noteras här att Imam Baqir prisar sin son inför sina anhängare för att visa Jafars status.

 

Föräldrar och att rådge sina barn

Att ge tid åt barnen för att ge råd eller för att prata med sina barn skapar ett gyllene tillfälle för föräldrarna att bilda en god, känslomässig och kärleksfull relation till sina barn. Imam Baqir tog alltid tillfället i akt för att prata med sina barn i grupp eller individuellt. Ismail ibn Khalid berättar att han hörde Imam Baqir säga:

 

Min far brukade samla oss barn och säga till oss: ”Mina barn, var rädda om andras rättigheter, ha tålamod i svårigheter och acceptera inte om era släktingar bjuder er till något som har mer förlust än nytta.

 

Ett av de råd han gav till sin son Imam Jafar var:

Gud har dolt tre ting inom tre ting; (1) Hans förnöjdhet i Hans lydelse, se därav aldrig någon lydelse som något litet. Det kan hända att Hans förnöjdhet ligger just i denna lydelse. (2) Hans ilska i synder, se därav ingen synd som något litet, kanske ligger Hans ilska i just denna synd. (3) Och Han har dolt Sina vänner bland människorna, se därav ingen människa som liten, kanske är just denne Hans vän.

 

Han har också sagt: ”Min son, ta avstånd ifrån lathet och sorg, för dessa två är nycklarna till all olycka, för om du är lat, kommer du inte att observera Guds rättigheter och om du har sorg, kommer du inte att ha tålamod inför svårigheter.

 

Sufyan Thawri berättar: ”Jag träffade Imam Jafar och bad honom att ge mig ett råd, han sa: ”Å Thawri, min far anbefallde mig att göra tre saker och bad mig ta avstånd från tre andra. Dessa tre[1] var: (1) Den som umgås med dåliga vänner kommer att bli som dem, (2) och den som går till områden med dåligt rykte kommer att få ett dåligt rykte, (3) och den som inte kan kontrollera sin tunga kommer att ångra sig.””

 

Ett lugnt och fridfullt hem

En familj där föräldrarna hela tiden bråkar och tjafsar leder till att barnen får en stressfull uppväxt och förlorar sitt lugn och fridfullhet. Därav har stor vikt lagts i haditherna, på att speciellt fadern upprätthåller lugnet i familjen med god moral och etik. Att bete sig på ett fint sätt inom familjen är långt viktigare än ute i samhället, därför att familjemedlemmar lever inpå varandra och har ett direkt inflytande på varandras känslor. Imam Baqir har sagt:

 

Den som visar kärleksfulla känslor och vänlighet till sin familj kommer att få ett längre liv.

 

Imam Baqir har också sagt i en annan hadith att perfektionen av ens islam och tro, förlåtelse av ens synder, Guds förnöjdhet på Domedagen, kommer alla ligga på hur du betedde dig gentemot din familj.

 

 

 

Föräldrarnas och lärarnas roll i uppfostran

Före allt annat bör man handla rättfärdigt istället för att prata, man bör ”ordna upp”, eller ”fixa sig själv” innan man vill ta hand om andra. Därav bör föräldrarna, som kommer att vara barnets första lärare, handla först och vara ett exempel istället för att bara prata om det utan handling. Det barnet kommer att se först är föräldrarnas handling. Det verkar som att anledningen till att Imamerna var så framgångsrika att uppfostra sina barn, var just pga. att de handlade och att de höll i vad de lovade. Denna stil kan ses mycket tydligt i Imam Baqirs liv. Hans barn såg detta och ville följa honom som deras exempel i att göra fromma handlingar. Vi kommer här att skriva om två av Imam Baqirs dygder där han var ett exempel.

 

[1] De tre han skulle ta avstånd ifrån.

Effekten av moderns mjölk på uppfostran

Föräldrarna har den primära rollen för barnets uppfostran. Denna roll är inte jämlik mellan föräldrarna under barnets uppväxt. Ibland är faderns roll viktigare och ibland är det moderns roll som är viktigare. Generellt kan man säga att från fostertiden fram till puberteten är moderns roll mycket viktigare än faderns. Från puberteten framöver, speciellt för pojkarna, är faderrollen viktigare än moderns. Men detta betyder inte att tex. moderns roll är betydelselös under ungdomsperioden eller att faderns roll är betydelselös under barnets första år fram till puberteten. Det som menas här är att föräldrarnas roll är eller bör vara färgstarkare under vissa tider av barnets liv. En av dessa livsperioder för barnet är tiden då barnet är beroende av moderns mjölk. Förutom att moders mjölket ger fostret tillväxt och styrka, ger den också vissa av moderns karaktärsdrag. Vi kommer här endast att beskriva två karaktärsdrag med uttalanden från Imam Baqir:

 

Dårskap och tröghet:

Ge inte era barn till fostermödrar[1] som är tröga. Deras tröghet kommer att gå över till era barn via deras mjölk.

 

Skönhet och fulhet:

Välj vackra fostermödrar och undvik fula fostermödrar, ty mjölken som går över till fostret kan vara vacker eller ful.

 

Välj vackra och rena fostermödrar, ty mjölken som går över till barnet kommer att vara vacker och ren.

 

Barn och deras behov till kärlek

Ett av de viktigaste behoven för ett barn är att få kärlek. Denna kärlek kan visa sig på olika sätt som exempelvis att man kysser och kramar barnet, att man säger kärleksfulla ord till det eller köper leksaker eller en gåva till det. Imam Baqir brukade alltid visa sin kärlek till alla sina barn och speciellt till sin son Imam Jafar Sadiq genom att kyssa och krama honom eller säga kärleksfulla ord till honom och på så vis tillgodose hans känslomässiga behov.

 

Muhammed ibn Muslim var en av Imam Baqirs närmaste följeslagare och han berättar att han såg det lilla barnet Jafar leka med en stav framför honom och Imam Baqir.

 

Imam Baqir gav honom en kärleksfull och varm kram och höll om honom i sin famn och kysste honom utav kärlek och sa: ”Må min far och mor offras för dig, lek inte med denna stav.” Sedan sa han: ”Muhammed, efter mig kommer han att vara din Imam. Följ honom och dra nytta av hans kunskap. Jag svär vid Gud att han är den Sadiq som Profeten talade om och sa att hans följeslagare kommer att vara de segrande och lycksaliga…

 

Muhammed ibn Muslim fortsätter:

Imam Jafar började just då att skratta och bli röd i ansiktet. Imam Baqir sa till mig: ”Ställ honom en fråga.” Jag frågade Jafar: ”Säg mig, å son till Guds Profet, från vilken kroppsdel kommer skrattet ifrån?” Jafar svarade: ”Muhammed, förnuftet kommer från hjärtat, sorg från levern, andningen från lungorna och skrattet kommer från mjälten.” När jag fick höra på detta svar, reste jag mig upp från min plats och gick fram till honom och kysste honom.

[1] Det som menas här med fostermödrar är kvinnor som hyrdes in för att ge mjölk till fosterbarn, eftersom dessa barns mödrar inte själva hade någon mjölk.

Uppfostran i Imam Baqirs skola

En god uppfostran är det viktigaste i människans liv pga. att du finner lycksalighet däri, både för denna och nästa värld. De syndfria[1] var de bästa exemplen inom detta fält (uppfostran). Vi kommer här att presentera de viktigaste punkterna inom islamisk uppfostran:

 

Uppfostrans traditioner efter födsel:

  1. Recitera böneutropet, adhan, och det andra böneutropet som skiljer sig litet,
  2. Ge vatten från floden Eufrat till fostret.
  3. Att offra ett får, ko eller kamel för barnet, aqiqa, och ge ett namn till barnet. Imam Baqir har sagt att: ”Om fostret är en pojke, offra ett manligt får, och om det är en flicka, offra ett kvinnligt får, och ge köttet till anförvanter, och ge barnet ett namn på den sjunde dagen.

 

Det som är viktigt här är att barnet ges ett bra och ärofullt namn. Imam Baqir har nämnt vissa bra och goda namn samt dåliga namn som man bör undvika. Han har sagt: ”De mest sanningsenliga namnen är de namnen som visar att man är Guds tjänare, och de bästa bland dessa namn är profeternas namn. De mest förhatliga namnen hos Gud är Khalid, Malik och Harith.[2]

[1] En shiitisk term för de 12 Imamerna, Profeten och Fatima Zahra. På arabiska blir det ”de syndfria”, ma’sumin.

[2] Dessa namn betyder i tur och ordning: Evig, Härskare/ Konung och Vakt.

Imam Baqirs ödmjukhet och mildhet

Majoriteten av människorna är på så vis att så fort de får kunskap om något, anser de sig vara förmer än andra, och stolthet och arrogans tar över hela deras existens. Men ”Guds vänner”, de som står Gud nära, och Imamerna, hade den yttersta ödmjukheten gentemot alla människor från samtliga samhällsskikt, och det med tanke på att de hade otroligt mycket kunskap och var de mest kunniga på sin tid. Imam Ali, ”Vältalighetens ledare”, säger: ”Profetens ätt är de som skänker liv åt kunskap och är anledningen till ignoransens och okunnighetens död. Deras mildhet gör er medvetna om deras stora kunskap.

 

Imam Baqir, som satt i ”framsätet” kunskapsmässigt, var också i framsätet och före alla andra i ödmjukhet och mildhet. Han var ett levande exempel på Profetens hadith om ödmjukhet och kunskap; ”Jag svär vid Den som har mitt liv i Sin hand, att det inte finns någon [eller aldrig har funnits en] bättre samling, än mildhet och kunskap tillsammans.

 

En dag sa en kristen till Imam Baqir på ett mycket respektlöst sätt: ”Är du en ko (baqar)?” Imamen svarade med det yttersta lugnet: ”Nej, jag är Baqir (den som klyver upp kunskapen).” Den kristne frågade: ”Är du son till den mor som var en kock?” Imamen svarade: ”Kock var hennes yrke.” Den kristne sa med respektlöshet: ”Du är son till den svarta slavinnan som hade ett fult språk.” Imamen svarade: ”Om det du säger är sant, må Gud förlåta henne, men om det du säger är falskt må Gud förlåta dig.

 

När den kristna personen såg detta fina beteende från Imamen, blev han ångersam och konverterade till islam. Denna berättelse har en viktig poäng och den är att shiiter bör ha detta beteende som sitt kriterie och rättesnöre och på så sätt attrahera andra till shiismen och islam. Islamofober försöker visa islam som en aggressiv religion, fast i många tillfällen i Imamernas biografier ser vi mildhet och vänlighet gentemot andra. Islam är en religion som är för dialog och kommunikation med andra religioner och förespråkar inte aggressivt beteende gentemot andra.

Dyrkan och simpelhet

En av Imam Baqirs dygder och attribut var att han tillbad och dyrkade[1] Gud mycket samt att han inte hade någon lust för det världsliga.[2] Det har skrivits att han brukade be 150 enheter på ett dygn. Pga. att han också blev känd för sina långa Sujud,[3] har vissa[4] skrivit att titeln Baqir beror på att hans Sujud varade så långt att hans panna blev ”klyven”.

 

Ett annat tecken på hans fromhet var att han ständigt gjorde dhikr, påminnelse av Gud. Hans son Imam Sadiq säger: ”Min far gjorde ständigt dhikr. När jag promenerade med honom gjorde han dhikr, och när jag åt mat med honom gjorde han dhikr.

 

Imam Baqir hade ingen lust till det världsliga och dedikerade hela sitt liv åt Gud, och han brukade också rekommendera simpelhet och fromhet, taqwa, till sina anhängare. Han sa en gång till en av sina anhängare vid namn Jabir ibn Ju’fi: ”Å Jabir, den som har religion utan Guds prydnad i hjärtat, kommer att vara upptagen med allting förutom Gud. Å Jabir, vad är denna värld? Och vad kan den vara? Är den något annat än något som man rider på? Eller ett klädesplagg som du bär på? De troende sätter inte sina förhoppningar på att de kommer att stanna i denna värld, och de känner sig inte säkra för nästa värld, och det de får höra av det onda, har inte lett till att de blivit döva från att åminna dem själva om Gud, och det vackra de ser från världen har inte gjort dem blinda från [att se] Guds ljus. Dessa är de fromma och de Gudsfruktiga”.

[1] Andlig dyrkan såsom bön och fasta och att erinra sig om Gud etc.

[2] Inte så som vissa sufier som inte hade något arbete och var en belastning på folket, snarare arbetade Imamen hårt för sitt levebröd men var inte ”fängslad” till det världsliga.

[3] Den ställningen i bönen där muslimen har sin panna placerad mot marken.

[4] Sabt ibn Jawzi.

Imam Baqir – Grundaren till den stora kunskapsrörelsen

Det fanns tre anledningar som ledde till att Imamerna innan Imam Baqir inte kunde visa, lära ut och utöka islams djupa dimensioner inom olika kunskapsområden. Dessa var:

 

  1. Den politiska miljön: Massiv negativ propaganda mot Profetens hushåll var en stor anledning till att folk kunde hållas i okunskap och ignorans och inte lära känna Imamernas status. Det gick så långt att Muawiya beordrade att man skulle förbanna och svära åt de Troendes ledare Ali (fvmh) på alla predikstolar i alla moskéer runt om i den muslimska världen. Den massiva propagandan gick så långt att folk utanför Kufa, Irak, inte visste om att Imam Ali bad! Förutom detta kan man lägga till att alla relationer till denna familj var under stark kontroll av de styrande. Imamernas anhängare blev antingen fängslade, torterade eller mördade. Pga. detta kunde inte Imamerna lära ut de olika dimensionerna av islam.

 

  1. Böcker och hadither förbjöds: Efter Profetens död, tog kaliferna tillfälle i akt och förbjöd hadither från att skrivas ner och dokumenteras samt förbjöd samtliga följeslagare att återberätta hadither. Anledningen som gavs var att man ville ”skydda Koranen från att blandas eller tas fel med hadither”. Om man bröt mot detta förbud straffades man. Den andra kalifen Umar brände t.o.m. de böcker som innehöll hadither. Dessa förbud gjorde det extremt svårt för Imamerna att berätta om Profetens sunna, tills Umar ibn Abd al-Aziz tog bort detta förbud och man återigen kunde börja skriva ner hadither. Imam Baqir tog vara på denna tid till det fullaste för att återuppväcka sin förfaders sunna.

 

 

  1. Människors okunskap: Många visste inte om dessa Imamer och deras enastående personligheter eller så var de okunniga. Imam Ali bad folket under sin tid att fråga honom vad de ville: ”Fråga mig om vad ni vill, fråga mig innan ni mister mig.” Sa’d ibn Abi Waqqas lär ha frågat Imamen med syfte att göra narr av honom: ”Säg mig hur mycket hår jag har i mitt skägg.

 

Under Imam Baqirs tid var den politiska miljön något annat, och folk var friare, hadither fick skrivas ner och Bani Umayya var upptagna med att utöka sitt territorium och därav lättade på det politiska trycket mot folket. Imam Baqir tog vara på denna gyllene tid och bildade dåtidens största kunskapsrörelse som någonsin skådats i den muslimska världen. Den kunskap som producerades av Imam Baqir såsom teologi, Koranuttolkning, fiqh, jurisprudens och allt som hade med ḥarām och ḥalāl att göra, kunde inte skådas bland någon av Imam Hasan eller Imam Husseins ättlingar. Många studenter och vetenskapsmän kom från hela den muslimska världen för att få användning för Imamens kunskap och lära sig från den bäste. Hans studenter kom att bli kända lärda själva, studenter såsom Jabir ibn Yazid, Kisan Sajastani, Ibn Mubarak, Zuhri, Hisham ibn Hakam, Hisham ibn Salim, Abu Hanifa och Malik ibn Anas för att nämna några. Förutom Imam Baqirs anhängare (Shia) fanns det många från den sunnitiska gruppen som också blev hans studenter, personer som Tabari, Baghdadi, Abu Na’im Isfahani och Zamakhshari. Dessa studenter och lärda brukade också referera till Imamen i sina böcker på detta sätt: ”…säger Muhammed ibn Ali” eller ”…säger Muhammed Baqir”. Detta gjordes för att bekräfta sin källa eller så var det något man gjorde för att bestyrka sin källas auktoritet.

Imam Baqir och hans kunskap enligt andra lärda

Imam Baqir hade en viktig plats om inte den viktigaste bland de stora lärda under sin tid, så pass lärd var han att alla stora vetenskapsmän hade den största respekt och ödmjukhet inför honom. Hans gudomliga kunskap (‘Ilm al-Ladunni) hjälpte att rätta till vetenskapliga misstag och andra kunskapsområden. Abdullah ibn ’Ata säger: ”Jag såg alla vetenskapsmän och lärda som små inför Muhammed Baqir. Jag såg självaste al-Hakam som liten inför Imam Baqir, och al-Hakam var en av de största lärda under sin tid.”

 

På en annan plats säger ibn ’Ata om al-Hakam: ”…som om han var ett litet barn framför sin lärare.

 

Imam Muhammed ibn Ali Baqir blev känd som ”Baqir”, den som bryter upp [kunskap], pga. hans stora kunskap inom olika områden. Med Baqir menas ”den som bryter upp kunskaperna tills han når det innersta av den kunskapen”.

 

 

Imam Baqir och de kristna lärda

 

Under Hisham ibn Abd al-Maliks tid vid makten blev Imam Baqir utvisad från Medina till Damaskus, huvudstaden. Där brukade han sitta bland folket och svara på deras frågor. En dag såg han en grupp kristna som gick uppför ett berg. Imam Baqir frågade vad det handlade om, och som svar fick han att dessa kristna brukade gå uppför detta berg en gång per år och ställa frågor till deras lärde. Denna lärde var den mest kunniga bland de kristna. Imam Baqir och hans följeslagare följde med de kristna uppför berget och när de anlände såg de den kristna lärde. Den kristne lärde frågade Imam Baqir: ”Är du en av oss kristna eller är du från muslimerna?”

 

Imamen svarade: ”Jag är från muslimerna.”

 

Den lärde sa: ”Är du från deras okunniga eller deras lärda?”

 

Imamen svarade: ”Jag är inte från deras okunniga.”

 

Den lärde sa: ”Ska jag fråga eller frågar du?”

 

Imamen svarade: ”Fråga du.

 

Den kristne frågade och Imamen svarade, inte en enda fråga lämnades utan svar. En av dessa frågor som den kristne lärde frågade var:  ”Två bröder föddes samtidigt och dog samtidigt och begravdes i samma grav, men en av dom blev 50 år och den andre 150 år, vilka är dessa bröder?”

 

Imamen svarade: ”Dessa bröder är ‘Uzayr och ‘Uzra som levde tillsammans under 30 år och sedan, med Guds befallning, var ‘Uzayr död i 100 år, men ‘Uzra fortsatte att leva. Med Guds befallning blev ‘Uzayr levande igen och de levde tillsammans för ytterligare 20 år och sedan dog de tillsammans.

 

Den kristne lärde vände sig till de kristna och sa: ”Aldrig har jag skådat någon så kunnig och lärd som denna man. Så länge denna man är bosatt i Levanten får ni inte fråga mig om någonting.

 

Hisham ibn Abd al-Malik blev skamsen

 

En dag frågade Abrash Kalbi, Hisham bin Abdul Malik om vem det är som Kufa-borna samlas kring och ställer sina frågor till. Hisham svarade att det är Kufa-bornas profet, och att han kallar sig själv för Profetens son, Baqir (den som bryter upp kunskaperna) och koranuttolkare. Sedan sa Hisham: ”Abrash, gå och ställ du en fråga till honom som han ej klarar av att svara på.

 

Abrash gjorde så, och varje fråga han ställde svarade Imam Baqir på utan att tveka för ett ögonblick. Abrash blev så pass imponerad av Imam Baqirs kunskap att han ställde sig upp och sa: ”Du är sannerligen Profetens dotterson.” Sedan gick Abrash till Hisham och sa: ”Låt mig vara, å Bani Umayya, för han är verkligen den mest kunnige på denna jord om det som finns på jorden och i himlen. Han är Profetens son, Guds frid vare med honom och hans familj/ätt.

 

Jabir ibn Abdullah al-Ansari och Imam Baqir

Den kända berättelsen om Profetens förutsägelse om att hans följeslagare Jabir ibn Abdullah skulle träffa en av Profetens ättlingar i slutet av sitt liv kommer att nämnas här. Denna berättelse har nämnts på olika sätt och från Jabir själv. Det sägs att han satt i Profetens moské och ropade: ”Å Baqir, å Baqir al-‘Ilm.” Medinaborna brukade säga att Jabir  börjat inbilla sig och var förvirrad. Till detta svarade Jabir:

 

Jag svär vid Gud att jag inte är förvirrad eller inbillar mig, jag hörde från Guds Profet att han sa: ”Jabir, du kommer att träffa en av mina ättlingar, hans namn kommer att vara som mitt namn och hans utseende kommer att vara som mitt utseende. Han kommer att klyva sönder/bryta upp kunskaperna.” Jabir sa: ”Det är denna förutsägelse som har tvingat mig att göra det ni ser.

 

En dag såg Jabir den unge pojken Muhammed Baqir och sa till honom: ”Käre pojk, vänd dig mot mig.” När han vände sig mot Jabir sa Jabir: ”Jag svär vid Honom som har mitt liv i Hans hand att denna pojke har Profetens karaktärsdrag i sig. Vad heter du kära pojk?” Han svarade: ”Muhammed.” Jabir sa: ”Vem är du son till?” Han svarade: ”Ali ibn al Hussein.” Jabir kysste pojken och sa: ”Må min far och mor offras för dig, din far, Guds Profet, förutsåg detta möte och bad mig att sända hans fridshälsning till dig.” Imamen svarade: ”Och frid vare med Profeten så länge som jorden och himlarna finns, och frid vare med dig, å Jabir, för denna fridshälsning du gav mig.” Jabir sa: ”Du är verkligen den som klyver kunskaperna.